Att livet ställs på sin spets på det här viset, hade jag aldrig anat. Att bara över en timma, har allting förändrats!
Förra veckan står jag i duschen på morgonen.. Och just då.. Just där, känner jag.. En knöl. I bröstet. Det kan inte vara sant. En knöl som en ärta, under vårtgården.
Ut ur duschen och ringer VC, får upprinningstid kl.13.15. Självklart finns det ingen läkartid kvar då. Får svaret att ringa imorgon igen!
Vaknar dagen efter och ringer, återuppringning kl 11.20. Får komma in till VC kl.14.
Sitter i väntrummet till 14.30, frågar om dom glömt mig. Nej.. Två akuta hjärtan emellan. 15.30 frågar igen, då är jag struken!! Var ganska förbannad och de hörde dom flesta inne på vc att jag var! Katastrof!!
Men sen får jag träffa läkaren till slut! Får dock inte beskedet jag vill ha.
Knölen var läkaren inget orolig för, men det är en liten bit av huden som är indragen. Och där ringer varningsklockan! Läkaren trooor inte att det är cancer, men jag ska ändå på mammografi och ultraljud.
Väntar nu på kallelse.
Dessa dagar har varit lååånga och fyllda med tankar! ”Det får inte vara cancer” ”jag tänker inte dö” ”det är mina silikoninlägg som strular”.. Osv!
Johan fick ledigt från jobbet och vi tog ut dubbeldagar.
Så en helg i Gbg blev det! Att bara få njuta!! Försöka att inte tänka! På dagarna går det bra, men så fort jag är ensam, eller ska sova, så kommer hjärnspökena..
Vill bara få kallelsen nu, så jag kan få ett svar. Frisk eller sjuk..
Jag tänker inte vara sjuk! Mina barn ska få ha sin mamma.. Länge!